Konstapeln som gick fri

STOCKHOLM, TORSDAG 5 AUGUSTI, 1920.

En man och en kvinna går arm i arm ut på Djurgården i augustikvällen.

Hon är, i dåtidens samhällshierarki, ingen särskild. Hon är ogift och arbetar som kallskänka. En av alla de unga kvinnor som sökt sig från landsbygden till huvudstaden för att förtjäna sitt uppehälle.

Han, däremot, är inte vem som helst. Han är överkonstapel vid Stockholms detektivavdelning i Klara, en gift flerbarnsfar som är mer än dubbelt så gammal som sitt sällskap.

Hennes namn är Ebba Hellgren och hon är 22 år. Redan som 15-åring lämnade hon sin mor och far på Rådmansö för en jungfruplats hos portvaktarparet Bodén på Östermalm.

Just den här kvällen äter hon och hennes sällskap fint på dukade bord. De superar på Djurgårdsbrunns värdshus, äter smörgårdsbord och lammkotletter, dricker brännvin, öl, madeira och punch.

Ebbas sällskap, överkonstapel Gustaf, står för notan och hon är inte den första kvinnan som han har en affär med.

Det finns ett 40-tal kvinnonamn uppskrivna i hans anteckningsbok. Där står också datum och klockslag för när de har haft samlag.

Gustaf är en lidelsefull man. Åtminstone är hans ord glödande heta i alla kärleksbrev han skickar till Ebba.

’’Jag är ung, blir aldrig gammal, blodet sjuder i var nerv – jag vill dricka, jag vill älska. Det var liksom den sång jag särskilt

beställde, mitt hjertas tankar – ord för ord till dig min lilla vän och älskogsblomma. Ack att vi finge tillsammans komma’’.

Breven hittas av polisen i den byrålåda hon disponerar för sina få tillhörigheter.

Bara dryga två timmar efter middagen är Ebba nämligen död.

Klockan är åtta minuter över tre på morgonen när det ringer på portvaktarparet herr och fru Bodéns telefon.

Yrvaket svarar herr Bodén. I andra änden finns överkonstapel Gustaf och hans budskap är oroligt och angeläget: Någon borde titta till fröken Ebba Hellgren.

’’Därför att Ebba ställt till sådana oroligheter och varit bråkig i går kväll’’, säger han.