Jag är en sån som tycker att det är jobbigt att gå till naprapaten, till fysioterpeueten också. Det är jobbigt att gå och få massage. Jag tycker liksom lite synd om dem. Att de måste knåda och ta i för att min kropp är paj. Jag får dåligt samvete. Därför är det inte ovanligt att jag efter för många besök säger att jag är mycket bättre: Ja, faktiskt, nu har jag inte ont i ryggen längre, jag är botad. Så säger jag. Och jag ser ljuset i deras ögon. Jag ser belåtenheten hos dem som har jobbat och slitit med den här hopplösa människan, hur de skiner upp och blir glada. Jag ljuger så klart. Sedan byter jag naprapat och så börjar det om. Om jag hade gått till en psykoterapeut hade jag säkert känt likadant. Mitt liv är inte tillräckligt rafflande så jag skulle väl få hitta på lite här och där för att inte tråka ut stackarn fullständigt.
Så här känner jag märkligt nog inte när jag går på ansiktsbehandling. Då bara myser jag av att bli ompysslad. Och går utan betänkligheter tillbaka till samma behandlare om hen är bra. Inte känner jag mig som ett problem. Inte tycker jag synd om behandlaren.
Ännu lättare är det att njuta, helt utan dåligt samvete, av väldoftande krämer, masker och oljor jag har i badrumskåpet. Då är det bara jag. Ingen annan drabbas. En härlig olja, ett serum eller en peelingmask kan vara vad en måltid med vällagad mat är för en gourmet: Välbehövligt livsnjut. Det som får en grå trist vecka med snömos i låt oss säga mars att plötsligt kännas godtagbart. Så jag smörjer bäst jag vill. Myser med masker och blir larvigt lycklig över en ny kräm. Det är bättre än marängsviss. Och då älskar jag marängsviss.
I det här numret av MODE & SKÖNHET hittar du bland mycket annat ett stort test av ansiktsoljor. Jag vet att vår testpanel älskade att göra det här jobbet. De mös som bara den. Att smörja in sig är ingen smörja!
Glad vår kära läsare, olja in dig, kräma på o
