På 30-talet dök de upp på skrivbord med status, men från början var de tänkta för fransmän som spelade kort i skenet av stearinljus.
AV VIVECA CARLSSON FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, UPPSALA-BILD/UPPLANDSMUSEET, GETTY, ERIC LINDESWÄRD M FL TACK TILL CALMI BERGMAN/CALMI ART&DESIGN, CHRISTIAN BJÖRK, CHRISTIAN STADIUS, DENNIS JOHANSSON, EVA FEUER, GITTE WALLANDER, JANNE BORÉN, JOAKIM HANSSON/VÄRNAMODERNA, JONATHAN JAHN/BUKOWSKIS, JOHAN JANSON/ ATELJÉ LYKTAN, PETER KATZIN, THOMAS HOLM/ATELJÉ LYKTAN
Allt ljus på
Ingenjör Göran Argorelius skriver 1934 i branschtidskriften Ljuskultur om arbetet för att förbättra hembelysningen. Det elektriska ljuset är fortfarande en nyhet och tillverkarna arbetar med att lösa saker som bländfrihet, ljusfördelning och ljusekonomi nu när glödlampan ersatt fotogenlampor och stearinljus. Ingenjör Argorelius är glad över framstegen, men anser att en del återstår att göra. Han suckar bland annat över bordslampor ”av den typ som belyser sin egen fot”. Just den sortens lampor som vi ska berätta om här.
Skrivbordslamporna med metallskärm och mässingsfot blev aldrig belysningsingenjörernas favoriter, så till skrivmaskinsbiträdenas och kontorsassistenternas skrivbord valdes mer funktionella modeller med ledad arm och skärm som kunde riktas. På chefers och direktörers skrivbord i ädelträ var däremot lamporna som mest lyste på sin egen fot en vanlig syn. Deras uppgift var inte att ge bästa möjliga ljus på skrivmaskinstangenterna utan att ge känslan av status och stil.
Lamptypen är från början fransk och från 1700-talets slut. Då kallades den bouillottelampa, efter ett populärt kortspel som blev en föregångare till poker. Den eldsäkra plåtskärmen hade en vit insida som förstärkte ljuset, och skärmen sänktes med hjälp av en skruv när ljuset brunnit ner en bit. Lampan kunde ha ett eller flera ljus.
1920-talets franska art déco-stil var bitvis nostalgisk och formgivare hämtade gärna inspiration från kejsar Napoleons dagar, så de återupplivade bouillottelampan, eller svamplampan som man en aning mer vanvördigt kan kalla den. På 30-talet gjordes den funkisstram i krom, och på 40-talet blev den mer lekfull i mässing och med trädetaljer, för att sedan bli väldigt traditionell igen med mörkgrön lackerad skärm och fler krusiduller. Då var den så nostalgisk i stilen att den bäst passade i kataloger med engelska stilmöbler.
Nordiska kompaniet NK
