KRÖNIKA / Niklas Turner Olovzonom det hemtrevliga livet på landet.
PLING-PLONG-PLINGEPLONG! Det låter som om någon sinnessjuk ringer på dörren, och jag blir kall. Vem fan är det, vad vill de? Försöker hindra min fru som med raska steg är på väg mot dörren, precis som vår minsting. Försöker visa med dramatiskt teckenspråk att de ska låta bli, att vi inte är hemma. Låt oss göra som vi gjorde på Södermalm när det var städdag i föreningen: Släcka lamporna, dra ned persiennerna och inte gå ut förrän det blivit mörkt igen. Men hon öppnar glatt i samma ögonblick som jag inser att vårt hem ser ut som om någon detonerat en bomb i en leksaksaffär och knarkande babianer från Skansen håller kalas. Vi har ju inte ens alla möbler, all inredning på plats! Inga tavlor!
Det är Grannar. Galet glada sådana, som vill hälsa oss välkomna till byn. Och de blir inbjudna. Spontanfika vid ett bord som redan är fläckigt och smuligt, medan min blick hela tiden flackar mot allt det stökiga. Jag ser bara munnar som rör sig, medan en tinnitussignal ljuder för mitt inre.
Visst, kanske överdriver jag minnet något från det där första grannbesöket i vårt då nya hem vid Siljan i Dalarna. Men ändå inte. För jag var ju van vid att de som ringde på dörren endast var desperados som försökte ta sig ur bostadsrättsföreningens styrelse och behövde ragga nytt blod. Att besökare bara var något man själv planerade minutiöst för. Vid födelsedagsfest, glöggmingel eller någon parmiddag. När vindslägenheten nått sin fulla potential. När allt var perfekt, utan att det märktes vilket jobb man lagt ned.
MEN LIVET PÅ LANDET är något helt annat. Hemmet är inget som ska visas upp, och grannarna bryr sig inte om signalvärden och identitetsmarkörer. Kaffe är den enda valutan och guden. Och vet ni vad? Ett par år senare har det nu gett mig en helt ny syn på inredning. Ordet ”hemtrevligt” har fått en ny innebörd. Fan vet om inte vår inredning
