AMINA DJEMILI / chefredaktör
”ROBIN ÄR HIPP NU”. Min sambo sms:ar och länkar till en Expressenkrönika som förfasar sig över att det tighta byxmodet för framför allt män är på väg tillbaka. Fler snortighta stretchjeans som smiter åt rund vaderna på ingång alltså. Antagligen också fler ankelsockor som kikar upp vid sneakerskanten. Faktum är väl att det modet inte ens har dött ut helt, brasklappar skribenten, som också understryker att det stora problemet med alltför åtsittande kläder är att få kroppar smickras av dem. Ändå kommer de igen, för trendcykler skiftar ofta och designers vänder sig alltid till arkiven. Konsumtionssamhället är dåligt på fler än ett plan, är slutsatsen i domedagskrönikan i fråga.
Men positivt är alltså att denne Robin, vår kompis, som varit ansiktet utåt för jeanstights sedan 2003, är inne igen. Han är också en av få som faktiskt kan bära upp jeanstights. Han är dessutom trygg i sig själv och jagar aldrig trender. Hånfulla byxgliringar bekommer honom inte – och nu är det alltså han som skrattar sist i byxgate. Och som jag hoppas att precis den här inställningen ska belöna sig även när det kommer till soffor. För vår howardmodell är nämligen riktigt trött. Och ful. Och lika nedfläckad som nedsutten. Trots det har den fått hänga med i alla flyttar. Det har inte varit vackert, men jag har i alla fall levt som jag lärt och stått emot konsumtionslusten och jobbat med det jag haft. Präktigt har jag lyssnat till alla trendspanare som i den här tidningen ofta proklamerar att de "aldrig följer trender". I fallet med soffan handlar det förvisso inte om en medveten investering – det råkade bara den första möbel min sambo och jag köpte till vårt första gemensamma hem. Jag har accepterat den som en del av oss och kan inte göra annat än att helt enkelt vänta in howardsoffans återkomst och gömma den under diverse filtar så länge.
MED DET SAGT: ÄN GÄLLER DEVISEN "nytt år, nytt jag". Löften betackar jag mig för, men i både lågkonjunkt
