AMINA DJEMILI / chefredaktör
JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA, jag hatar att skriva. Jag älskar att fixa hemma, jag hatar att fixa hemma. Jag älskar att ha en massa gäster – och ja, jag hatar det. För roligt och uppfyllande föregås ofta av ansträngning och krav. Att skriva den här texten, till exempel. I detta nu pressar jag fram varje ord. Det gör nästan fysiskt ont i mig, jag springer i lera. Inte minst eftersom jag ofta får höra från ”riktiga människor” att de faktiskt läser dessa rader. Hjälp, så självmedveten man blir. Ännu viktigare – och jobbigare – att därför författa något av värde. Leran blir trögare. Jag ger upp. Bättre att göra någon annan praktisk nytta istället, som att tömma diskmaskinen, resonerar jag. Då kan jag i samma veva klämma ur mig ett par vettiga tankar till texten i fråga. På väg från köket kan jag ju dessutom passa på att plocka lite. Barnen har lämnat efter sig både det ena och andra på golvet. Ett par pyjamasbyxor här, en glittrig handväska där. In på respektive rum ska de. Jag får klipp i steget. För att effektivisera är allt när man har små barn. Eller?
JAG TÄNKER PÅ KLOKA Josephine Blix, som i sin krönika på sidan 129 proklamerar att i år är hennes nyårslöfte att bli bäst på att vara sämst. Hon tänker sluta låtsas att hennes barn sover i sina egna sängar om nätterna och inte göra något åt de ståtliga tallrikstravarna på diskbänken som bara växer. Hennes tankar är upplyftande. Jag sneglar på festen som brödsmulorna och dammråttorna har nere på golvet – och låter kalaset fortgå, trots att vi ska åka bort över helgen och att det (enligt min inre Luther) är obligatoriskt att städa innan man åker bort. Istället låter jag stajlisten Dennis Valencias yttranden eka i mitt huvud. Han är en av experterna som siar om årets trender, på sidorna 104–106. Imperfektion är en av dem. Hej då till polerade beiga (i dubbel bemärkelse) hem, hej till de lite
