AMINA DJEMILI / chefredaktör
Mycket hemtrevlig.
I HELGEN BEGICK JAG ETT BROTT mot mina egna principer. Jag hatar nämligen virala klipp. Det vet alla som känner mig. Föreslå att ”titta på en rolig reel” och jag går in i ett annat rum, helst hem. Att samlas kring en skärm och entusiastiskt glo på en tokig vurpa i skidbacken eller en imponerande duktig sushikock är en nästan värre partydödare än ”killen med gitarren”. När någon delar ”något man verkligen måste titta på” känner jag avsmak. Ändå var det just det jag själv gjorde. Jag skyller på … väderomställningen? och det faktum att min kille och vår äldsta dotter vid det laget hade varit bortresta i över en vecka och att hemmet började kännas tomt, knappt sig likt. Ett barn är inget barn, är en trött klyscha, men två personer är färre än fyra och med bara halva styrkan hemma blir det hälften så stökigt – och kuddarna intakt puffade. För att puffa soffkuddar är för mig en extremt tillfredsställande (fullkomligt onödig) ritual som jag gör varje kväll. Belöningen? Att på morgonen mötas av ett inbjudande vardagsrum, guldkant på dagen när den är som bäst. För detta beteende hånas jag ofta av min bättre hälft – som dock även han har sina hang ups, inte minst när det kommer till diskmaskinen och hur man packar den, specifikt besticken. Enligt honom ska de ligga i en prydlig rad, gafflar för sig, skedar för sig. På så går det då tydligen otroligt smidigt att sedan lägga ätdonen rätt i lådorna. Själv tycker jag att tidsskillnaden är minimal. Men jag respekterar känslan. Och efter närmare två veckor som gräsänka utan varken soffkuddsdebacle eller diskmaskinsfascism förvånas jag plötsligt av mitt eget skratt – åt ett viralt klipp. En random amerikan gör narr av sin fru, som puffar kuddar nitiskt men ”häller” in besticken i maskinen. Jag skickar klippet till min kille. Han roas men undrar samtidigt om jag "blivit en sån där nu?”. En sådan som kollar på klipp. Ja? Kanske är det jag som fi
