Människans intresse för heminredning är urgammalt men själva yrket inredare har bara omkring 100 år på nacken.
text HELENA NILSSON
NÄR AMERIKANSKAN Elsie de Wolfe fick i uppdrag att inreda en ny medlemsklubb i New York på 1910-talet fanns ännu ingen riktig benämning på det hon skulle göra. Vad skulle man kalla personen som bestämmer vilka tapeter som ska sättas upp på väggarna? Som plockar ihop en behaglig färgpalett och letar armaturer? Som kan se hur möblerna ska placeras och vet hur man skapar den rätta atmosfären? Elsie kallade sig kort och gott för inredare. Hon har fått äran för att ha ”uppfunnit” yrket och var rätt ovanlig för sin tid när hon i början av 1900-talet övergav karriären som skådespelerska och började ta betalt för att hjälpa andra människor inreda hem och offentliga lokaler. ”Jag ska göra allt omkring mig vackert – det kommer att bli mitt liv”, som hon själv sa. Men om hon verkligen uppfann yrket är svårt att slå fast. Redan 1880 grundades Maison Jansen i Paris, en firma som inredde åt kungligheter och kändisar och brukar ses som den första globala inredningsfirman, och innan dess fanns flera män och kvinnor runtom i världen som hjälpte välbeställda kunder att inreda sina hem.
Tack vare sina kontakter från teatern och inom societeten fick Elsie flera stora uppdrag och blev snabbt en viktig profil i inredningsvärlden. Liksom Ellen Key och Karin och Carl Larsson här i Sverige tog Elsie de Wolfe steget bort från sekelskiftets inredningsideal och bidrog till att den viktorianska stilen började fasas ut. Hos henne ersattes tunga möbler och mörka färger med ljusa pasteller, öppna ytor, lätta textilier, speglar och blommig chintz. Under hela sin uppväxt hade hon avskytt den viktorianska svulstigheten, i synnerhet William Morris intrikata mönster. När föräldrarna tapetserade ett rum i hemmet med Morris tapeter slängde sig en ung Elsie på golvet och skrek ut i förtvivlan. Det var så fult! När hon själv fick bestämma var det mycket ljus, optimism, och vit