När arkitekten Fritz Ridderstolpe ritade sitt eget radhus byggde han till en nästan 40 kvadratmeter stor ateljé med fönster åt alla håll. Just det huset lyckades Kajsa Rosell sex decennier senare lägga vantarna på. Välkommen in i ett glatt 1950-talshem smyckat med vintageskatter och kreativa alster.
text AMINA DJEMILI stajling MYRICA BERGQVIST foto PATRIC JOHANSSON
Kajsa Rosell ville stanna i Vällingby. Det var hon säker på. Här fanns gemenskapen i grannsämjan, grönskan och den underbara 1950-talsarkitekturen. Men radhuset hon bodde i var för litet och Kajsa höll ständigt utkik efter något större i samma område. Drömmen var gavelradhuset i bostadsrättsföreningen Ateljén, som arkitekten Fritz Ridderstolpe ritat åt sig själv – bland de största radhusen i hela Vällingby.
– Men jag förstod så klart att drömmen skulle förbli just en dröm, berättar Kajsa, som under föräldraledigheten med yngsta sonen Frans ofta passerade förbi huset.
Inte ens när en till salu-skylt dök upp vågade hon hoppas. Det som krävdes var ägaren i egen hög person.
– Plötsligt en dag stod hon bara där i trädgården. Hon såg väl hur jag spanade och kom ut på gatan för att fråga om jag ville titta in. Om jag ville! Och där i det stora vackra vardagsrummet fann vi varandra.
Kajsa blev kvar ett tag. Hon och kvinnan i huset avhandlade vikten av hem som får leva – där stora och små får blomstra i sin kreativitet och hem med öppen dörr där alla känner sig hemma.
– Hon berättade hur huset alltid varit den stora fritidsgården för ungdomarna i området, eftersom det hade en sådan stor källare med egen ingång. Dessutom hade det alltid spelats musik, och väggarna varit fyllda av konst, berättar Kajsa.
EFTER DEN PERSONLIGA rundturen var Kajsa om möjligt än mer såld på huset. Här bara skulle hon bo. Allt stämde, så hon beslöt sig för att ge sig in i budgivningen – som snart drog över hennes maxtak. Luften gick ur henne.
– Jag la ner. Ett maxbud är ett maxbud.
Men då hände det som alla arma budgivare drömmer om. Mäklaren ringde upp och berättade att säljaren tackat nej till alla bud över Kajsas.
– Hon ville sälja huset till oss. Mäklaren hade aldrig varit med om maken, men tydligen var det viktigt för säljaren att rätt människor skulle flytta in. Hon ville att huset skulle leva vidare och även hädanefter fyllas med barn, djur och kreativitet.
Och så blev det. Det 170 kvadratmeter stora radhuset präg
