Efter en nästan sjuttio år lång karriär har Lisa Larson blivit en av Sveriges mest kända och älskade formgivare. Hon är fortfarande lika aktuell – och planerar inte att pensionera sig än på ett tag.
text HELENA NILSSON
HON SKULLE BARA stanna på Gustavsbergs porslinsfabrik i ett år. Men ett år blev tjugosex, under vilka Lisa Larson skapade några av fabrikens bästsäljare. Hon har nu hunnit fylla 91 och är fortfarande aktuell, i år med nya samarbeten och en omfattande utställning på Vandalorum som visar ett brett konstnärskap med keramiken i fokus. Det var från början ingen självklarhet att hon skulle arbeta med just keramik. I hemmet i Härlunda, Småland, fanns mycket konst och hon började redan som liten intressera sig för teckning, hantverk och sömnad. När hon som sjuttonåring sökte in till Slöjdföreningens skola (dagens HDK) i Göteborg var det med sikte på att bli modetecknare. Som arbetsprover skickade hon in några täljda träfigurer inspirerade av Döderhultarn. Efter att ha sett dem ansåg skolan att hon hellre borde studera keramik och skrev in henne på den linjen. Tur var väl det, för Lisa fastnade direkt. Hon glömde både tid och rum i sitt arbete med leran, och snart började hon drömma om en egen ateljé. Tanken att arbeta kommersiellt lockade inte.
Efter fem års studier deltog hon i en konsttävling vars jury utgjordes av bland andra Stig Lindberg, konstnärlig ledare på Gustavsberg. Lisa visade upp en brun vas med ristad dekor som imponerade så på Stig Lindberg att han senare erbjöd henne ett års provanställning hos Gustavsberg. Han sökte efter unga talanger som kunde skapa bästsäljare och såg potential i Lisas formspråk. Hon var tveksam till en början, det var ju inte riktigt den väg hon tänkt gå, men valde ändå att tacka ja och 1954 blev hon arbetskamrat med framgångsrika formgivare som Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Karin Björquist. Lisa Larson hamnade i en ateljé som kallades Lekstugan, där fabrikens nya talanger samlades, och fick både lön och betald bostad. Det lilla hemmet delade hon med sin man Gunnar som hon träffat under studietiden.
IDÉER HAR HON SÄLLAN haft brist på och trots att skissboken varit ständigt närvarande är det oftast leran som själv fått
