AMINA DJEMILI / chefredaktör
ETT ÅR BJÖD JAG PÅ GLACE AU FOUR som nyårsdessert. Supertjusig var den, men förbakade mandelbottnar, fluffig maräng och syrliga bär gick dessvärre rätt ner i papperskorgen. Folk var mätta och tolvslaget hägrade. Inför en större födelsedagsfest hade jag pysslat med snittar och skapat stillebenliknade tilltuggskreationer i timtal. Cézanne borde ha varit där. Antagligen skulle han ha brytt sig mer än vad gästerna gjorde. För här låg istället fokus mer på mingel och när någon väl börjat karva på ostarna och vindruvsklasarna gått från mulligt frestande till tanigt skelettliknande kunde jag tyvärr konstatera att ansträngningen gjorts i onödan. Dyrt blev det dessutom. För det gäller att rätta mun efter fest. Det visar all empiri på, in this economy, inte minst.
Vi kliver in i juni och kalasen avlöser varandra. Det vankas bröllop, examensbjudningar och random sommarfester. Kronan på verket brukar midsommar vara. Även här har jag under åren krånglat till det i onödan. Min inställning har utgått från att "bara göra lite plock” till lunchen, till att jag i slutändan svettats med löjromscheesecakes, kavringstårtor och tarte flambées. Till det sjutton olika sillar, resten av de klassiska tillbehören och så kladdiga barnhänder i hasorna. Stressnivån är självförklarande – och onödig. Stämningen är allt, detaljerna är inte så noga, har jag kommit fram till.
Därför gör jag om rätt i år. Vi är fem familjer som firar och ribban är redan satt lågt. Till lunchen satsar vi på få väl valda favoriter och kör på hamburgare till kvällen. En satsig måltid per dag. R
