– Jag har alltid haft en känsla av att inte passa in. Att jag är svår att ha att göra med. Att vad jag än gör är jag inte bra nog, säger Matilda Heindow, som kämpat med psykisk ohälsa hela livet. Men när hon bestämde sig för att äga sin historia på riktigt förändrades allt.
AV NINA NYSTRÖM FOTO OCH ILLUSTRATIONER: MATILDA HEINDOW
Gör: Driver Instagramkontot@crazyheadcomics. Illustrerar, skriver och föreläser om psykisk hälsa.
Från att ha varit ett ”enkelt” barn, som var nöjd och trivdes i sitt eget sällskap förändrades allt när Matilda började skolan. I det sociala samspelet märkte hon att hon var annorlunda och inte riktigt kunde relatera till de andra barnen. Hon var inte blyg, men inom henne rev ångesten och ängsligheten. Dessutom hade hon odiagnostiserad dyskalkyli och ADHD.
– Det gjorde ju mycket dåligt för mitt självförtroende. Jag tyckte att jag var dum som inte fattade. Men lärarna förstod ju inte heller, sammanfattar Matilda sina första skolår.
I tidiga tonåren insåg både Matilda och hennes föräldrar att ångesten var utöver det vanliga och hon fick träffa en psykolog. Det drog igång en flera år lång, massiv utredning som slutade med att hon diagnosticerades som bipolär med generaliserad ångest och panikångest. I gymnasiet drabbades hon dessutom av svår social fobi, vilket gjorde livet ännu jobbigare.
– Med social fobi krymper livet så mycket. Man undviker så mycket man är rädd för. Så livet kändes litet och hopplöst med allting som försiggick i mitt huvud.
Att hon hade fått namn på sin psykiska problematik gjorde inte att hon kände sig mindre ”fel”. De många diagnoserna gjorde henne dessutom ”svårbehandlad”.
Det har varit en lång och krokig resa, men som tur är har vården trots den komplexa problematiken lyckats lägga pusslet på ett bra sätt och idag mår Matilda oändligt mycket bättre.
– Jag har fått så mycket hjälp av vården och haft mycket tur i vården. Jag har många vänner som känner att de inte har fått den hjälp de behöver, men jag har nästan bara positiva erfarenheter, vilket jag är väldigt tacksam för.
Alla år i terapi har försett henne med en verktygslåda som gör att hon nu kan balansera sitt mående på egen hand. I skrivande stund behöver hon inte ens någon medicin, för hon har lärt sig att både arbeta förebyggande och att känna igen sina triggers och varningsflaggor. Hon vet vilka verktyg hon behöver plocka fram beroende på var det
