Joel Ågren Chefredaktör, King Magazine
Members Only
”Jag vill inte vara medlem i en klubb som accepterar sådana som jag som medlemmar”, konstaterade komikern Groucho Marx för sisådär 150 år sedan. Ett citat som fått ny luft under vingarna när Nick Jones famösa medlemsklubb Soho House nyligen öppnat filial i Trefaldighetskyrkan på Östermalm i Stockholm och skakat liv i diskussionen om de exklusiva medlemsklubbarnas relevans och attraktionskraft. Kritiska röster avfärdar konceptet som daterat och navelskådande – en elitistisk ankdamm för inbördes beundran – medan andra ser klubbarna som en utmärkt plats för att nätverka, svara på mejl och ta en chilispetsad tequiladrink med likasinnade efter jobbet. Oavsett vad man känner för Jones livsverk, och medlemsklubbar i allmänhet, så är det svårt att inte imponeras av Soho Houses spektakulära resa, med start i London för snart 30 år sedan. Vad som började som ett avslappnat tillhåll för ett 50-tal av Sohos lokala konstnärssjälar är i dag en multinationell hotell- och medlemsklubbskedja med över 120 000 medlemmar, ytterligare 85 000 på väntelistan och en omsättning på 9,5 miljarder kronor. Ett slags extra vardagsrum för världens kreativa elit, där en medlemskommitté avgör om du platsar i mixen. I svenska medier har de flesta rubriker om Sverigeetableringen kretsat kring medlemsavgiften – 26 000 kr per år, 12 000 kr om du är under 27 och 15 000 kr om du nöjer dig med att endast få tillgång till Stockholmsfilialen. En saftig peng för många kreatörer, i synnerhet i brinnande lågkonjunktur, men som i jämförelse med många av huvu
