Familjärt gårdsliv

Faluröda gårdar, vida slätter och snöklädda granar tornar upp utanför bilfönstret när man färdas genom Dalarnas vintervita landskap. En vacker väg ut på landsbygden tar en mot 1800-talsgården Sjonsgård där Emma-Lisa Hallgren bor. Ett stort boningshus står omgivet av två mindre hus.

Ett av de mindre husen är Emma-Lisas hem. Vid gården strålar vintersolen och snön gnistrar likt små diamanter. Känslan av att ha hamnat i en idyll är påtaglig.

– Naturen och tystnaden häromkring älskar jag. Här ute på landsbygden känner jag mig hemma, säger Emma-Lisa.

Husets gula ytterdörr är målad med linoljefärg. En krans av enris pryder dörren och på trappen ligger granris. Emma-Lisa välkomnar in i huset som doftar hemtrevligt av såpa. Att stiga in i hallen är som att färdas bakåt i tiden.

Det dunkla ljuset och ett lågt tak av breda plankor, samt en originaldörr med vacker patina, förstärker känslan. Hallens väggar är tapetserade med ett storblommigt William Morris-mönster.

– Hallen är mitt favoritrum. Jag går igenom här nästan hela tiden, men, ibland stannar jag upp i dörröppningen för att bara njuta av rummet. Det är en härlig stämning härinne, säger Emma-Lisa.

Emma-Lisa har bott i sitt hus i sju år men gården har tillhört familjen sedan år 2005. Det var Emma-Lisas far Ola Eriksson som först köpte gården. Han var främst ute efter den tillhörande marken och såg restaureringen av husen som ett projekt för framtiden.

Än idag står det stora boningshuset orört. Huset Emma-Lisa bor i satte Ola igång att renovera år 2012. Efter en kort tid började då tjugoåriga Emma-Lisa visa alltmer intresse för renoveringsarbetet.

– Pappas renoveringsintresse började smitta av sig på mig så smått. Jag började följa med till huset för att hjälpa till. Till slut blev det ett gemensamt projekt och jag bestämde mig för att flytta ut. Vid den tidpunkten bodde jag i lägenhet i Avesta,