”I tystnaden kan vi höra vår själs viskningar”, har självhjälpsgurun Deepak Chopra en gång skrivit. Författaren och yogapionjären Ulrica Norberg är av samma mening. I en ny bok utforskar hon tystnadens alla förtjänster. Den största krisen i hennes liv har också gett henne de största lärdomarna.
TEXT LINDA ANDERSSON FOTO THOMAS CARLGREN
Det är fredag morgon på Högbergsgatan på Södermalm och kvarteret börjar sakta vakna till liv. Bildäckens friktion mot asfalten, borrläten från byggen och klockringningarna från Katarina kyrka utgör återkommande inslag i den livliga gatans ljudbild. Kakafonin överröstas effektivt av den kompakta tystnaden i den ljudisolerade salen på yogastudion YogaShakti, där jag och Ulrica Norberg slår oss ner för en intervju.
Det ljudlösa rummet är en passande plats för vårt samtal. Ulrica har nämligen vigt hela sin senaste bok åt just tystnad. Ämnet hade intresserat henne länge, men det var först när hon i samband med pandemin hörde många i sin närhet kommentera hur skönt det var att slippa tillvarons sedvanliga brus som hon på allvar började förkovra sig på området. Forskningen visade entydigt på samma sak:
— Vardagens buller är sex gånger högre i dag än vad det var för hundra år sedan. Den höga decibelen kan leda till ökade inflammationer i våra kroppar och nedsatt hörsel. Faktum är att fler och fler människor dör av oljud. Som en överlevnadsstrategi skaffar många brusreducerande hörlurar. Med hjälp av dem försöker vi motarbeta bruset med ett annat brus, däribland musik. Det gör att hjärnan aldrig får vila, säger Ulrica.
Vad skulle det få för effekt på vår hälsa om vi gav större plats för tystnaden i våra liv? frågade sig Ulrica. Hon bestämde sig för att göra sig själv till försöksperson och under en månads tid dagligen infoga 20 minuters ställtid. Men att trycka på stopp-knappen mitt i alla vardagsbestyr visade sig vara lättare sagt än gjort.
— Det första som hände var att jag blev rastlös och ibland rätt otålig. Det fick mig att börja ifrågasätta varför jag kände mig stressad. Hade jag egentligen någonting att vara stressad över? När jag funderade över det insåg jag att jag behövde sakta ner och stanna upp. Det fick till följd att jag bestämde mig för att regelmässigt använda min tysta stund till aktiv reflektion, säger hon.
Resultatet lät inte vänta på sig.
— När de 20 minuterna var till ända kände jag mig piggare, gladare och lugnare. Jag
