Elin Johansson har alltid varit en aktiv person som älskat idrott, men att kombinera sitt största intresse med astma har inte alltid varit lätt. Idag arbetar hon som personlig tränare, löpcoach och skogsbadsguide och känner att hon hittat balans i livet.
TEXT LINDA UNNHEM FOTO PRIVAT
Elin var åtta år gammal när hon fick astma. Hon minns hur det var på skolgympan, när hon inte orkade springa som de andra barnen och hur jobbigt det var att få anfall inför klassen. Men så började hon med innebandy — som funkade bra att träna i kombination med medicinerna — och blev snabbt duktig.
— Jag har alltid haft svårt för köld och fukt, så därför funkade det bättre för mig att träna inomhus än utomhus, säger hon.
Men trots att Elin tränade på hög nivå slapp hon inte undan bekymmer. Hennes pollenallergi gjorde astman besvärligare och när hon blev sjuk drabbades hon ofta av luftrörsinfektioner. Vissa mediciner hade också tuffa biverkningar och när hon drabbades av svår hjärtklappning slutade hon till och med att medicinera under en period.
Vändpunkten kom när hon fått sitt första barn.
— När jag var gravid fick jag influensa och mådde jättedåligt. Men efter förlossningen kände jag att jag verkligen ville komma igång igen. Jag har ju alltid varit en person som rör på mig och mår bäst av det. Så jag började springa, mycket på grund av det var det enklaste som gick att få till när jag hade fullt upp med ett litet barn.
Hon berättar att hon samtidigt träffade en jättebra läkare som lärde henne medicinera på rätt nivå — ”där min lungkapacitet låg på samma nivå som hos friska personer” — och ganska snart kunde hon springa sin första mil.
— När jag sedan fick mitt andra barn 2013 läste jag mycket om hur man kan bygga upp sin kropp inifrån efter en graviditet. Jag fortsatte springa — inte snabbt men långt — och mådde bra av det.
Efter några år gjorde en serie händelser dock att hon började må sämre igen.
— Jag jobbade på en arbetsplats där jag trivdes fantastiskt bra, men lokalen gjorde mig sjuk. Trots att jag tog högsta dosen av mina astmamediciner mådde jag jättedåligt. Det slutade med att jag fick byta arbetsplats — och det kändes så orättvist och diskriminerande. Varför skulle jag behöva lämna en arbetsplats jag älskade, när det var platsen det
