Hon var en av alla svenskar som befann sig i Thailand när tsunamin slog till annandag jul 2004. Hon var också en av dem som förlorade nära och kära i flodvågen. Men i det mörkaste av mörker finns det trots allt strimmor av ljus. – Något nytt växer så småningom fram, ett liv som kanske varken är bättre eller sämre – bara väldigt annorlunda, säger Malin Sävstam.
TEXT & FOTO MIA BORNBERGER
Profilen Malin Sävstam
Hennes flätor studsar framför mig när hon springer i det höga gräset jagad av en gigantisk mur av vatten och bråte som fullkomligt rusar fram. Oljudet runtomkring oss låter som tusen väsande ormar och jag håller min dotter Elsas lilla nioåriga hand krampaktigt i min. Men våra kroppar slits isär och vi far iväg åt varsitt håll som trasdockor. Fortfarande är det den bilden som jagar mig om nätterna…” (Utdrag ur Malin Sävstams bok När livet stannar — en berättelse om att överleva.)
Malin Sävstam befann sig tillsammans med familj och vänner i Thailand för att fira jul när tsunamin som krävde hundratusentals människors liv drabbade Indiska oceanen. Den enorma flodvågen är en av de största naturkatastroferna i modern tid och den lämnade också efter sig mängder med skadade och traumatiserade människor vars liv aldrig skulle bli detsamma.
Att som Malin vid ett och samma tillfälle förlora två av sina tre barn, sin make Mats samt sin bästa vän Madeleine, hennes son och nye man var som en livslevande mardröm.
Det har nu gått 19 år sedan den dagen, men går det att någonsin känna genuin glädje, kärlek eller livslust efter ett sådant trauma? Hur tar man sig från att överleva till att börja leva igen och hur hanterar man känslan av att vara den som blev ”lämnad kvar”?
Malin och jag träffas i den lägenhet som hon för tillfället hyr i andra hand medan hennes eget boende renoveras. Lägenheten är mysig och ombonad och mitt i rummet breder en välanvänd yogamatta ut sig, den liksom kräver sin plats.
— Ja, den är min, typ det enda som är mitt eget här förutom kläderna i garderoben, säger Malin och ler.
Hon är späd men vältränad och hennes utstrålning är av det där slaget som det nästan går att ta på. Och utan att väja börjar hon berätta sin historia. Och det är något som Malin särskilt vill lyfta fram, det faktum att det faktiskt går att gå från att överleva fysiskt till att också börja leva trots en katastrof som omkullkastar allt, för kärleken är starkar
