Åsa Liliegren Chefredaktör
äNTLIGEN ÄR DET tillbaka – ljuset, som jag har längtat. Det kommer i sakta mak, men de där minuterna märks och varje dag känns det som om ögonen liksom öppnas mer och mer, och som om synen och sinnena skärps.
Jag som har häst och med det är ute mycket året om registrerar de små förändringarna från vecka till vecka. Jag ägnar mig åt att maniskt titta på olika väderappar och räkna hur många minuter mer ljus det väntas nästa vecka…
Efter att ha kommit ut till stallet i månader av beckmörker så är ett skumt skymningsljus som en välsignelse. Då vet man att snart så, snart så kan jag rida ut i naturen på kvällen efter jobbet. Jag är ingen mörkerryttare så under vintermånaderna får jag vackert hålla mig i ridhuset på vardagskvällar.
SÅ EFTER MÅNADER av att ha räknat minuter känns det som om man blir fartblind. Helt plötsligt säger det bara pang! så är det där, ljuset, så ljust, inget går att dölja och skymningen och natten låter väl vänta på sig! Och så… pang! kom något helt annat, något som jag inte väntat eller längtat efter och som jag alltid, varje år, är lika oförberedd på.
Det är som om någon bokstavligen har slagit mig med en klubba i huvudet.
Jag är helt obegripligt trött. Nu när jag skulle ha extra studs och klipp i steget känns det som om jag har bly i benen. Jag gäspar så att käken går ur led. Ögonen som har längtat efter ljuset blir besvärade, ömma, röda och trötta.
Jag läser Sofia Ståhl på sidan 118, men jag är inte deprimerad, inte heller allergisk. Bara så förbannat trött.
Men så mitt i detta virrvarr blir jag fascinerad av kroppen. Tänk vilket mirakel den är som huserar oss. Ljuset kommer, då börjar kroppen jobba. Här ska produktionen av melatonin minska och så ska stresshormonet kor
