NärKatarina Forsbergvar nio år, 1971, gick flyttlasset bort från villan i Fjärdhundra. 2006 gjorde hon som Selma Lagerlöf – köpte tillbaka sitt barndomshem. – Någon världsberömd författare blev jag aldrig, men av de saker jag har gjort i livet är det inte mycket som slår att äga huset på Mellevivägen.
av LINA PIHL foto PERNILLA SJÖHOLM
Huset byggdes 1960 av en lokal husfirma i stationssamhället Fjärdhundra, två mil norr om Enköping. Hit flyttade Katarina med sina föräldrar i juni 1963 då hon var ett år. Lärarbristen var stor i landet och kommunen lockade med billig hyra i det nybyggda huset.
Den röda tegelvillan bestod av fyra rum och kök, men också en del av vinden som var oinredd.
– I min fantasi tänkte jag att rummet kunde bli perfekt för mig, och hade planer på en röd tapet med vita flower power-blommor, säger Katarina.
Men så blev det inte. I stället flyttade familjen till en stor skola på landet utanför Västerås 1971.
Men platsen på slätten i Uppland lockade fortfarande många år senare. Katarina tror att det kanske hör ihop med barndomsnostalgi.
– ’Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt’, som Heidenstam skrev. Men när jag hittade huset till salu på nätet var det också ett perfekt ställe att börja ett nytt liv på. Jag bodde i lägenhet i Stockholm och längtade ut, berättar Katarina.
Här fanns en trädgård och ett hus som inte var för stort att bo ensam i. Men också ett hus fullt av minnen och möjligheter att känna sig hemma direkt. Många saker fanns kvar och påminde också om 1960-talet. Det var samma kran i badrummet som svängdes över till tvättstället och tillbaka till badkaret när man behövde använda den där. En potatislår i källaren fanns kvar sedan Katarina bodde där, liksom bänkarna i tvättstugan.
– Krokarna efter skidpulkan som pappa hängde i cykelrummet högt upp mot taket fanns kvar, liksom ett litet häfte med noteringar om elförbrukning. Det fanns spår av ett liv jag kände till, berättar Katarina.
EFTER EN GANSKA omfattande renovering flyttade hon in på hösten 2006. Köket var för risigt och gick inte att behålla. Men gabondörrarna fick en renovering, liksom ytterdörren. Sovrummet på vinden, som nu inte längre var oinrett, blev hennes efter 35 år.
– Underskatta aldrig en nioåring
