MÄNNISKOR VÄNDER SIG OM EFTER HENNE PÅ GATAN, SMYGFOTAR HENNES FÄRGSTARKA STIL. ELLE MÖTER VINTAGEÄLSKANDE SKÅDESPELAREN WILMA LIDÉN OCH PRATAR MODE, MUSIK OCH HENNES NYA ROLL.
Av LOUISE BERGLUND Foto JEREMIAH WHITMORE
WILMA LIDÉN HAR SKÅDESPELAT sedan hon var barn. Som liten samlade hon på kvitton hon sedan använde för att hitta på karaktärer, baserat på vad som inhandlats.
– Många lämnar ju bara dem. Jag köpte godis och så låg det kanske tre kvitton där. Då hade jag hela eftermiddagen löst.
När hon såg reklam för en statistsida på ett mjölkpaket tjatade hon på sin mamma att bli inskriven där.
– Hon sa ”ja, men du ville ju bli delfinskötare förra veckan”. Jag spelade fiol när jag var liten och tyckte inte alls om det. Men jag vågade inte säga det. Jag kände att det är inte för mig. Men på det här mjölkpaketet finns liksom ticket to heaven.
Och så blev det. På cv:t finns numera allt från Torpederna, Gåsmamman och Morden i Sandhamn till Maria Wern och Heder. I höstas syntes hon i skräckfilmen Karusell och Tiktok-serien Ruset.
Vilken roll ser du själv som ditt genombrott?
– Det här med genombrott är svårt. Första gången jag blev igenkänd på stan var när jag gjorde Torpederna när jag var 12. Jag minns att en bil tvärnitade. Det var två män i 30-årsåldern som sa ”Lina!”. De ville vara snälla och säga ”fan vad bra du var i Torpederna”.
Jag ser ett tema. Det är väldigt mycket krim!
– Men vi bor ju i Sverige.
Finns någon annan anledning än att Sverige är ett krimproduktionsland? Dras du till krim?
– Nej. Jag dras till intressanta roller. Sen blir det ofta krim. För krim är väldigt stort i Sverige. Och Frankrike och Tyskland. Min mormor i Frankrike har sett mig dubbad fyra gånger. Sverige är känt för den mörka, grå, krimvärlden. Men det är mest att det varit roller jag tyckt om.
Nu är du aktuell i serien Veronika där du spelar mot Alexandra Rapaport?
– Jag älskar att jobba med Alexandra, hon är självklar i rollen som Veronika. Det är en fängslande plot, jag minns att jag direkt läste sista avsnittet för att jag tyckte det var så spännande hur det skulle sluta.
Vad var svårast med din roll?
– I och med att Josefin är någon form av spöke i de flesta scenerna hade jag stora vita linser. Jag kunde inte se någonting och blev ledd av två personer. Ibland bad Jonas, regissören, mig att kolla in i kameran och jag behövde fråga var kameran var. Det var en utma
