Nu skaver både manikyr på salong och slentrianmiddag på restaurang. De flesta har inte längre råd, men det börjar också bli trendigt att leva lagom. Hej då supereffektiva liv, i år nöjer vi oss med det lilla.
Av SOFIA HEDSTRÖM DE LEO
NÄR PAMELA ANDERSON PLÖTSLIGT dök upp osminkad på modeveckan i Paris fick hon mer uppmärksamhet än klädkollektionerna som visades. Som om det var exakt detta samtidens kvinnor väntat på. Inga komplicerade sminkrutiner att apa efter i sociala medier eller förskönande filter som skapar distans. Bara 90-talets största sexsymbol som fått nog, eller som Pamela Anderson själv uttrycker det på Instagram: ”Jag tog av mig masken och världen öppnades upp”.
Pamela är dock långt ifrån ensam om att sänka kraven. Kreationerna på röda mattan behöver inte längre vara nya, numera syns såväl kronprinsessan Victoria som skådespelerskan Cate Blanchett ofta i plagg de burit tidigare. Förra året fick stilikonen Chloë Sevigny dessutom nog av sin överfulla garderob. Hon hyrde en lokal i New York och berättade för sina följare på Instagram om vad hon kallade ”århundradets utförsäljning”. Skådespelerskan fanns sedan på plats under hela eventet och normaliserade därmed att sälja vidare plagg man inte längre använder, något som även journalisten Nina Campioni gjort i Stockholm med sin butik Ninas Nuggets.
Annat var det på 10-talet. En designerväska bredvid i restaurangsoffan och bubbel i glaset, så såg livet ofta ut på vardagskvällar för mig och många andra. Fokus låg på att njuta och en kompis brukade säga ”det gäller att passa på, man vet aldrig när man har så här mycket pengar igen”. Resurserna var inte oändliga, men under den här tiden var konsumtionsinriktad self care i fokus och utseendet behandlades på alla möjliga olika sätt. Det hette plötsligt att man unnade sig när man trådade ögonbrynen och fick syra penslad i ansiktet. Även garderoben pimpades och det sågs närmast som en mänsklig rättighet att äga en statusväska oavsett årsinkomst.
I dag känns unnande-kulturen plötsligt som ett knäppt minne, en slags konsumtionsbakfylla. Nu för tiden inleder allt fler kompisar trevande en diskussion om privatekonomi med att börja berätta att de målar sina naglar hemma i stället för att gå på manikyr. När de nya nagelvanorna har bekänts följs snabbt information om schampo från stormarknaden och frisörbesök som blivit allt glesare. Inget konstigt, men samtidigt säger
