Grönländska Michelinkrogen Koks har beskrivits som världens mest avlägsna Michelinkrog. För äventyrslystna foodies väntar en fine diningupplevelse som inte liknar något annat. Café bokade bord.
Text: Lars Roest-Madsen Foto: Chris Tonnesen Översättning: Nicolas Jändel
Det låter som om någon smäller en stor träklubba direkt i skrovet varje gång fören på det röda fraktfartyget bryter en stor isbit. Och det råder verkligen ingen brist på is här i Diskobukten, då glaciären i Ilulissats världsberömda isfjord, som finns med på Unescos världsarvslista, matar havet med den ena gigantiska sockerbiten efter den andra. De majestätiska vita isbergen lyser med ett lockande blått sken. Det är vackert. Men det högljudda, skrapande ljudet när fartyget tar sig fram genom ismassorna föder också en känsla av att allting skulle vara ännu trevligare att bevittna på lite avstånd.
Vi är på väg till Ilimanaq, en liten isolerad bosättning på Grönland med 55 invånare och platsen där färöiska finrestaurangen Koks och köksmästaren Poul Andrias Ziska har slagit sig ner i två säsonger. Deras mål är att utforska de grönländska råvarorna, låta sig inspireras av det lokala utbudet och inte minst dra ett gäng lyckliga – och välbeställda – matturister till ett avlägset hörn av Färöarnas stora granne i norr. Projektet har kallats ”the most remote restaurant in the world” – och det är nog inte helt fel. Koks är helt enkelt en destinationsrestaurang när den är som allra bäst.
När vi landar i Ilimanaq förklarar Poul Andrias Ziska varför han och teamet har åkt 30 mil norr om polcirkeln för att laga mat.
”Jag har länge varit väldigt fascinerad av Grönland. Som färöing vet man ganska mycket om Grönland. Det är många färöingar som seglar till Grönland och även många grönländare på Färöarna.”
Samväldets två utposter har också till viss del matkulturen gemensam, förklarar han.
”Båda kulturerna äter till exempel valar, torkad fisk och sälar.”
Han berättar en anekdot från gymnasietiden då inte bara delade rum med en grönlänning, han delade också begäret efter just torkad fisk. När de fått torkad fisk och andra delikatesser skickade till sig hemifrån smög de ner till hamnen och åt tillsammans i smyg. På säkert avstånd från kamraternas hånfulla kommentarer.
”I grund och botten är det väldigt talande. I många år har vi gömt undan vår egen matkultur. Att äta torkad fisk och överblivet kött såg omvärlden ner på.�
