Alla presidentens män
”GÅ UT BAKVÄGEN. Kör inte din egen bil. Ta taxi till något upplyst hotell, gå en bit och byt till en annan taxi. Men låt inte chauffören köra ända fram.” Instruktionerna som Deepthroat gav Bob Woodward var tydliga: Största möjliga diskretion var ett måste. Deepthroat och Woodward kom överens om ett invecklat signalsystem som gick ut på att flytta på blomkrukor och markeringar i en tidning som Woodward prenumererade på. När källan hade något nytt att meddela träffades de två i ett parkeringsgarage mitt i natten. Det hela började med ett inbrott i kontorskomplexet Watergate vid Potomac-floden i Washington 1972. Efter lite undersökningar blev det tydligt för journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att det var Demokraternas högkvarter som varit målet. Med hjälp av Deepthroat tog sig murvelduon högre och högre upp i Vita huset – ända upp till presidenten. Med hjälp av presidentens egna ljudinspelningar visade sig den buttre Richard Nixon inte bara vara grov i munnen, rasistisk och ganska ofta full i det ovala rummet, han kände till och hade godkänt mörkläggningen kring inbrottet. Bob Woodwards och Carl Bernsteins klassiker om hur de fällde Nixon är inte bara en klassiker, det är den journalistiska motsvarigheten till Bruce Springsteens 1-2-3-4-inräkning inför sista Born to run-refrängen: Det är svårt att tänka sig livet utan den. Det är kanske här som murvelromantiken föddes: Kedjerökande reportrar med en skvätt whiskey i kaffekoppen gormar, tryckpressarnas dunkande maskineri, skrivmaskinerna plingar och smattrar samtidigt som den invecklade historien ringlar sig uppåt i hierarkin likt den krulliga telefonsladd som trycks
