Albumaktuella Jonathan Johansson om popkulturen som format honom.
Av: Robin Åberg Foto: Getty Images
11 år: Chris Isaak – Wicked game
Ett av de absolut starkaste popkulturella ögonblicken i mitt ynkliga lilla liv. Vaselinlinsen sveper över LA-bukten, över vågorna som slår upp på stranden, över Dylans överjordiskt vackra men plågade ansikte, över Brenda och Kellys rödgråtna dito. Triangeldramat mellan de tre har lämnat deras liv i spillror Allt är ordlöst, det enda vi framför tv skärmarna hör är en perfekt låt som efter detta ska spelas hundratals gånger per dag i alla radiokanaler över hela världen. Låten heter Wicked game och för första gången förstår jag att ”love fkn hurts”.
12 år: AC/DC – It’s a Long way to the top (If you wanna rock’n’roll)
Jag drabbas ibland av total stumhet inför mitt arbete, av total likgiltighet inför det faktum att jag får lov att gå till jobbet varje dag och göra musik. Vilket borde vara olagligt. Samtidigt händer det att man överdoserar när man sitter i studion hela dagarna och inte tål en enda ton till. Det hände mig i somras när var jag ute på en liten segelbåt i skärgården med några vänner. Jag var fylld av tvivel, självhat och allmänt trött på musik efter att precis kommit hem från en turné. Men då spelade någon den här och tvingade också alla att kolla på musikvideon när bandet åker på ett flak genom New York och Bon Scott lirar säckpipa. Jag kände hur elden kom tillbaka, hur meningen med livet kom tillbaka. Rock är större än Odyssén och Olympen och det hade jag glömt. AC/DC är anledningen till att jag ens lärde mig mitt första ackord.
Genom gipsväggen i mitt pojkrum hörde jag min bror spela deras skivor varje dag under min uppväxt och där någonstans lades min musikaliska grund.
17 år: Att tillhöra subkulturen goth
Ett band på mitt gymnasium, Pale Descent, behövde en gitarrist och vad jag inte visste var att jag behövde ett band. De visste att jag var ett hardcore The Cure-fan och frågade om jag ville vara med. Medlemmarna i gruppen gick runt i vitsmink och silkesskjort
