”vi är framme hela tiden”

11 min läsning

Jonas Westbom är filmregissören som tröttnade på branschens stress och yta, och längtade ut i naturen. Men att sänka prestationskraven och vara i nuet, det har han lärt sig av barnen.

TEXT KARIN WALLÉN FOTO ANDERS G WARNE

Det är söndag morgon i en skog strax utanför Långviksträsk naturreservat på Ingarö i Stockholms skärgård. På fjärden nedanför tallskogen passerar en och annan båt, kanske på väg mot Saltsjöbaden eller Tyresö. Men vid lägerplatsen uppe på kullen slås man av känslan att vi skulle kunna vara var som helst – långt ute i vildmarken.

Det har blivit lite av Jonas Westboms grej det där. Att hitta platserna som ligger runt hörnet från civilisationen, men som ändå bjuder på äventyr. Speciellt om man är ute med barn.

– Kolla här!

Otto, 6 år, kommer tillbaka från en liten exkursion tillsammans med sin jämngamla kompis Otis och lillebror Love, 2. I handen håller han ett kranium, gissningsvis från en hare. Den går laget runt och får sedan ligga i röken från en stillsam brasa, där frukosten redan intagits ett par timmar tidigare.

Det var förresten inte bara frukosten som slank ner när ungarna vaknat i tältet, utan också en del av det överblivna lördagsgodiset från igår. Och det är helt okej.

– Hemma är vi lite mer noga med att inte äta så mycket godis och socker. Men jag är inte så sträng med sånt när vi är ute. Det blir en del av grejen. Det ska vara kul, säger Jonas Westbom, och börjar plocka fram ingredienserna till äppelknyten som ska lagas på elden.

Otto och Otis hjälper till att skära upp äppelbitar, och lilla Love får hedersuppdraget att försiktigt rulla ut den färdiga smördegen som äpplena ska läggas i när de stekts i rikliga mängder smör, kanel och socker. Att laga mat på elden i skogen är något annat än att göra det hemma.

– Här är man nere på samma nivå som barnen, och de blir mer delaktiga när de är med och hjälper till. Visst kan man skära sig lite på en kniv någon gång, men då får man ett plåster, säger Jonas.

NY GUIDEBOK I DAGARNA

Det fräser i pannan och när äppelknytena är klara blir det en stunds fika innan det spritter i benen på barnen igen. Snart hänger Otto längst upp i en tall, medan Love tultar omkring och undersöker barren på nedersta grenen.

Jonas håller ett öga på dem, men låter dem också utforska omgivningarna och sina förmågor på egen hand. Att göra saker lite mer självständigt istället för att hänga i handen på en vuxen hela tiden gör att de utvecklas och blir trygga ute i naturen, menar han.

Själv växt

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar