”jag har en inre vinter”

9 min läsning

Som chefredaktör för Utemagasinet gick Ingalill Forslund igång på att utmana friluftslivets normer. Och det gör hon fortfarande, i sitt hektiska pensionärsliv i Årefjällens längdspår. Som alltid med fransböjaren i ryggsäcken.

TEXT KARIN WALLÉN FOTO ANETTE ANDERSSON

Vinterlandskapet gnistrar kring de pistade spåren i Edsåsdalen, där Ingalill Forslund formligen forsar fram på sina skejtskidor. Det här är ett av hennes favoritområden för längdturer – på lagom avstånd från hemmet i Åre, men ändå tillräckligt långt bort för att komma undan alla ”stakande mellanchefer från Mälardalen”. De åker nämligen alldeles för långsamt, och riskerar att få sin del av sleven om de – likt Ingalills man – skulle dela ut oombedda tekniktips när hon far förbi.

– Han åker bakom mig, det går kanske trögt uppför och han har den dåliga smaken att komma med tekniktips. Och jag bara – ta dig i röven, du vet att jag har bättre teknik än du! Det är inte så trevligt kanske, men en scen ur verkligheten.

Hon är inte ens andfådd när hon pratar, och innan jag ens hinner svara har hon tagit backen framför oss i springande språng.

När Ingalill Forslund slutade som chefredaktör på Utemagasinet var hon 63 år. Nu är hon 68 och far fram som en furie i spåret. Jag flåsar henne inte i nacken, utan snarare 20 meter bakom. 30, 40 … Jag försöker skylla på att mina klassiska skidor inte går lika snabbt som hennes skejt-diton. Eller på att hon har mycket mer tid att ägna sig åt träning och skidåkning än jag har, nu när hon är pensionär. Men det är förstås bara halva sanningen, på sin höjd. Resten är troligen talang, pannben – och ett starkt behov av att röra på sig.

Det behovet har alltid funnits där. När Ingalill som tioåring drog igång morgongympa hemma i byn. När hon i sjunde klass startade en jogginggrupp. När hon i nian blev skidlärare. Och parallellt hoppade hon höjd, körde intervaller i grusgropar, hängde i romerska ringar bakom huset och red fyra gånger i veckan.

INGEN BRIST PÅ FRILUFTSLIV

Efter en förnedrande runda i spåren slår vi oss ner i ett fönsterbås i matsalen på anrika fjällhotellet Köjagården. Jag tar fram datorn – och genast är det som att Ingalill smälter ner i bänken och håller på att sjunka genom jorden. Hon grimaserar och stönar.

– Ska du verkligen skriva om mig? Jag har ingenting intressant att berätta. Jag är Västjämtlands tråkigaste person.

Jag tar på mig glasögonen och skriver ner det citatet på en gång. För det gäller att fånga Ingalill Forslund i farten, har jag mär

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar