»rita om kartan.«

2 min läsning

IMKE JANOSCHEK, chefredaktör

VÄLKOMMEN

FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM: @residencemag, @imkejanoschek

På sistone har jag utvecklat en slags fascination för kartor. Geografiska, gamla kartor som min pappa samlade på under de sista åren av sitt liv. Särskilt gillar jag kartor som visar mina gamla hemtrakter i nordligaste, västra Tyskland, vid Nordsjön. Gärna jättegamla kartor där den lilla, ganska tråkiga staden jag föddes i finns med. Kanske är det ett sätt att samla ihop rötterna och försöka hitta stabilitet i en värld som allt mer visar att absolut ingenting är hugget i sten – och att även det som nu råkar vara hugget i sten, kan rasa när som.

Kartor ritas om, på grund av krig, revolutioner, eller för att någon river en mur som aldrig borde byggts upp från början. Förankring bakåt är viktigt för att kunna tackla och stå pall i det som kommer, även om man i slutändan alltid kommer att sköljas med av historiens krafter. När vi inreder våra hem leder längtan efter förankring bakåt ofta till ett samlande av minnen. Antingen tar man med sig saker från föräldrahemmet, eller börjar från scratch för att bygga sitt alldeles eget minnesuniversum. Beroende på inredningsstil kan det också handla om att kasta ut ganska många minnen, för att frigöra sig och bygga en egen, kanske helt ny uppfunnen identitet. »Att samla på livet och inte fråga varför« är titeln på en bok jag tycker mycket om. Det finns något tillåtande i det. Alla gör vi nog just det, samlar på livet. Det kan vara i form av upplevelser, känslor, böcker, apelsinpapper, cd-skivor eller hus.

Under arbetet med det här numret stötte jag på flera exempel på hur även offentliga byggnader inreds med ting eller material ur det kollektiva minnet.

Designern Emma Olbers, som ritat delar av den lösa inredningen av Ersta nya sjukhus i Stockholm, har till exempel formgivit parkbä

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar