Klas östergren

4 min läsning

Mästerförfattaren om robotar, recensioner och relationen till Akademin.

Intervju: Joakim Almém

”Skymningen låg som en ljuvlig slöja över staden när vi vandrade genom gränderna, förtrollade av de dova tonerna från ett avlägset piano som spillde ut sin melodi genom de öppna fönstren.” Vem har skrivit det här?

– Det är i alla fall inte jag.

Det är en AI-robot som skrivit det utifrån mina instruktioner att skriva en mening i samma språkliga stil som Klas Östergren.

– Du ska inte tro att jag kan alla mina meningar – det vore orimligt – men någonting omedelbart säger mig att det här har inte jag skrivit. Det är inget fel alls i det roboten skrivit, det är varken språkligt fel eller fånigt. Men det krävdes inte mer än 4–5 ord för att jag skulle veta att det inte var jag. Jag är inte speciellt intresserad av AI, men det där är ändå oerhört intressant.

Din senaste bok Större trygghet aldrig fanns kom förra året. Vad skriver du på nu?

– Jag har gett ut så väldigt många böcker de senaste åren så tanken var att jag skulle vara ledig. Men det blev inte riktigt så. I höst ger jag mig ut på Sverigeturné med min förläggare och Mattias Alkberg. Jag jobbar även med en gigantisk översättning av en roman som heter Tristram Shandy, skriven i mitten av 1700-talet av Laurence Sterne. En fantastisk bok som är närmast oöversättlig – så det är en utmaning, om man säger så. Och så skriver jag på en opera och en text till en bok med foton av Hatte Stiwenius om punk-eran i Stockholm.

Du skulle vara ledig, sa du?

– Ja, men får man en förfrågan så blir man glad, och har man en relation till saken redan så vill man gärna göra det.

Har du aldrig känt dig lockad av att skriva en längre bokserie?

– Jag hör till dem som får uppfinna hjulet varenda gång jag ska skriva en bok. Sedan finns det de som inte har de här problemen, som inte tänker på det här sättet, utan accepterar att det finns en enkel och adekvat romanform och så skriver de en serie på tolv delar på samma sätt om samma personer. Det är väldigt bekvämt och ofta väldigt framgångsrikt.

Det bekväma lockar dig inte?

– Jo, men jag kan inte, för jag skulle ledas till döds om jag visste hur det skulle bli. Jag går med glada steg till mitt skrivbord varje dag och det har jag gjort i 50 år. Om jag visste vad som väntade mig där till 100 procent, då skulle jag förakta både arbetet och mig själv. Det är lite som en kärlekshistoria – det måste finnas ett motstånd och en dialog. Här kan någonting ha hänt under gårdagen som förändrat vad jag hade tänkt göra. När det förändrar sig själv

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar