Upprepning som förnöjer

1 min läsning

Tom Cehlin Magnusson Tf. chefredaktör, King Magazine

NÄR LYKKE LI I VÅRAS släppte sitt femte album så var det med blandade känslor. Efter att ha debuterat 2008 med

Youth Novels så dröjde det inte länge innan hon växte ut till en internationell superstjärna. Hon remixades av Drake, sjöng tillsammans med alla från David Lynch till U2 och handplockades av Terrence Malick för att bli skådis. När hennes femte album i våras skulle släppas så kunde hon inte låta bli att skratta. Femton år efter debuten stod det klart: Alla hennes album handlar om samma sak.

”Till och med jag själv kände att det här börjar bli ett skämt. På riktigt, ska du skriva ett till album om hjärtesorg?” berättade hon i Vogue.

Som tur var så var det exakt det hon tänkte göra. Och med största sannolikhet kommer att göra igen. Tanken med albumet Eyeye från Lykke Li var att göra slut med sina egna uppbrottsalbum. Kanske till och med att släppa sin sista skiva över huvud taget. Med sitt nya album skulle hon sluta cirkeln och upprepa mönstret en sista gång. Men även om man som lyssnare naturligtvis önskar henne all lycka i hennes framtida relationer så är det svårt att inte hoppas på några rejäla kriser i alla fall. För det är något speciellt med artister och konstnärer som fortsätter göra mer eller mindre samma sak, om och om igen. För vissa konstnärer tycks det vara en nödvändighet: The Ramones ska spela i exakt samma tempo, Wes Andersons filmer ska ha en OCD-osande symmetri, i Bruce Springsteens universum ska det ännu inte ha föt

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar