Gå, johnny, gå!

10 min läsning

Med hockeyrören på hyllan och två Stanley Cup-ringar på handen hade många lutat sig tillbaka. Men för Johnny Oduya har karriären bara börjat. För King berättar den tidigare NHL-stjärnan om livet som andningsguru och modeentreprenör.

Text: Rasmus Blom Foto: Charli Ljung och Erik Lefvander

TILL SKILLNAD FRÅN andra ikoniska mästerskap har NHL en fin tradition som låter var och en av slutspelsvinnarna låna hem Stanley Cup-bucklan och tillbringa en dag med den på egen hand. Det är bara en euforisk hockeyspelares fantasi som sätter gränserna för vad man kan använda den 15 kilo tunga silverpjäsen till. Föga förvånande har pokalen varit ute på allsköns fylleeskapader och rest flera varv runt jorden (första gången pokalen lämnade Nordamerika var 1996 när Foppa tog hem den till Örnsköldsvik). Genom åren har spelare döpt sina bebisar i den, åkt bergodalbana med den, sovit med den, ätit frukostflingor ur den, låtit sina hundar äta ur den, badat med den och i obevakade ögonblick upptäckt sina barn uträtta sina behov i den (vilket var tråkigt för nästa lag eftersom seden säger att man ska dricka champagne ur den under segernatten). En annan spelare glömde Stanley Cup-pokalen i en fotostudio varpå fotografens mamma hittade den och odlade pelargonier i den.

– Jag är glad att NHL har den traditionen, säger Johnny Oduya. Att landa på Arlanda efter att ha firat segern dygnet runt i sju dagar i sträck är overkligt. Man undrar om det verkligen hände. Då är det fantastiskt att få möjlighet att ha Stanley Cup-pokalen tillsammans med familj och vänner som har betytt så mycket för ens karriär. Den stunden binder ihop hela upplevelsen på ett speciellt sätt.

Den forne ishockeybacken har tillbringat mer tid med Stanley Cup-bucklan än de flesta. Två gånger, 2013 och 2015 med Chicago Blackhawks, har han lyft hockeyspelarnas heliga graal. Första gången tog han med den till hemmarinken på Zinkensdamms IP och andra gången till Friends Arena och Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Att två gånger ha uppfyllt den ultimata hockeydrömmen i världens högsta liga är inte illa för en kille som växte upp med en ensamstående mamma i Årsta.

– Jag växte upp med min morsa och min äldre bror Fredrik. Vi bodde i Årsta fram till att jag var sju år, sedan flyttade vi till Kungsholmen. Pappa flyttade tillbaka till Kenya där han kom ifrån när jag var ett år, så jag har inga minnen av honom och vi hade aldrig någon riktig relation. Sedan gick han bort
-93 när jag bara var tolv år. Vi hade inte så mycket kontakt, det tror jag vi kunde ha haft nu när jag är äldre

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar