Tove lo

3 min läsning

Popsensationen om svarta tankar och gröna investeringar.

Intervju: Joakim Almén Foto: Moni Haworth

När King intervjuade dig senast sa du att du vill skriva manus och göra soundtrack till en långfilm. Nu blev det långfilmsdebut som skådis i julens storfilm Utvandrarna. Hur gick det här till?

– Jag fick ett mejl från mitt skivbolag om att regissören Erik Poppe ville att jag skulle göra en audition för rollen som Ulrika. Jag skrattade och tänkte att det måste blivit fel, för det är ju en riktig roll och jag har aldrig gjort något liknande tidigare. Men det stämde, så jag skickade en audition till honom inspelad på mobilen. Den var inte så bra, men han såg något att bygga vidare på och ville att jag skulle göra en till audition live. Han gav mig mer verktyg att jobba med och då kände båda att det här nog kan gå med lite arbete.

Din roll som Ulrika i Västergöhl är en av de mer explosiva och färgstarka karaktärerna i filmen. Var hämtade du inspiration?

– Jag pratade mycket med Elisabet, min acting coach, och Erik för att hitta känslorna för scenerna. Vad jag varit med om i mitt liv som kan bidra med en viss känsla. Man får tänka sig in i situationer där man själv känt ilska, rädsla och vilsenhet. Det pratas mycket om att man ska känna att man försvarar sin karaktär oavsett vad man tycker om deras handling. Det kändes väldigt lätt med Ulrika för hon skapar verkligen sin egen väg.

Du lär få en del frågor i stil med ”Hollywood nästa?” nu. Är det en ambition från din sida? Att satsa på

skådespeleriet?

– Jag gick på en del möten med agenter från stora filmbolag tidigare i min karriär, men efteråt kände jag bara: ”Det här är inte något jag vill ge mig in i.” Hela Hollywood-scenen känns bara kall och hård. Jag kommer nog inte att börja springa på auditions, men om det kommer ett erbjudande med en fantastisk roll som Ulrika så skulle jag absolut tacka ja.

Kallas du fortfarande för ”the saddest girl in Sweden” i USA?

– Jag funderade faktiskt på att kalla mitt nästa album för det, det har ju liksom varit min stämpel sedan 2014. Det är intressant, tycker jag, för det känns som en väldigt amerikansk grej. Pop har förändrats så mycket de senaste sex, sju åren. När jag släppte min första platta var pop mer av en lycklig tillflykt. Man skulle inte sjunga om så sårbara och destruktiva ämnen som jag gjorde. Bara för att du sjunger om ledsna situationer blev det likställt med att du måste vara ledsen hela tiden. För mig är det bara min emotionella outlet.

Hur ser du på bilden av dig som feministisk förebild?

– I början av

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar