Vådan med vägtrummor

2 min läsning

I den här omgången av Sanna fiskehistorier gästas vi av den inte helt okände Gunnar Westrin, vars bidrag med råge uppfyller önskemålet om osannolika men ändå sanna historier. Först ut är dock vår flitige bidragsgivare Claes Göran Sten, som även han är en erfaren fiskare. Och känd var han åtminstone under en dryg kvart på Marco Island i Florida. Håll till godo!

AV: OVE HAUGEN & FISKEJOURNALENS LÄSARE ILLUSTRATION: BASTIAN GIERTH Berättat av Claes Göran Sten, Lerum

Jag hatar vägtrummor. Ni vet, sådana som leder vattnet under vägar som exempelvis korsar en kanal eller en älv. En märklig sak att hata, tänker ni kanske, men låt mig förklara.

Det började med att jag var på semester i Florida – på Marco Island, närmare bestämt – och där stod jag på en strand och flugfiskade. Folk promenerade förbi som folk brukar göra i detta turisttäta område, och rätt som det var kom en snacksalig amerikan och ställde sig bredvid mig. I och för sig är väl de flesta amerikaner rätt så snacksaliga, men den här var extra angelägen.

– Hur går det? ville han veta.

– Inget vidare, var jag tvungen att erkänna.

– Jag vet ett ställe, fortsatte han. Där kan du fånga tarpon. Riktigt stora sådana dessutom.

Sen visade han mig vart jag skulle gå. Det var en kanal som mynnade ut i en damm ungefär lika stor som en fotbollsplan. I andra änden smalnade bassängen in på nytt och vattnet leddes in i en … ja, just det – en vägtrumma. Överhuvudtaget var det en rätt så domesticerad miljö för en sportfiskare, med bilar, människor, villor som omgav bassängen, och så vidare.

– Får man verkligen fiska här? undrade jag. Jodå, det fick man. Så jag började kasta och rätt snart såg jag en tarpon som var uppe i ytan. Min amerikanske vän hade dessutom inte överdrivit.

Det var en ordentlig bjässe. Uppåt 40 kilo uppskattade jag den till. Men den tog inte min fluga.

MITT LIVS FAJT

Dagen därpå bestämde jag mig för att återvända, och nu hade jag bytt utrustning. Jag hade införskaffat levande bete – det vill säga småfisk – och ett stort flöte som fick ligga och guppa på ytan medan jag satt i vattenbrynet och filosoferade.

Jag fick inte filosofera särskilt länge. Plötsligt sög det till i linan! En tarpon hade tagit mitt bete och den var inte liten. Snarare var det bland det största jag nånsin hade haft på en krok, och jag beredde mig på mitt livs fajt.

Exakt hur länge jag fick kämpa har jag inget minne av, men det var mer än en kvart.

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar