Nästa norlin

4 min läsning

ARTISTEN OCH FÖRFATTAREN ANNIKA NORLIN HAR SKRIVIT TEXTER I DECENNIER. NU KOMMER DEBUTROMANEN STACKEN, DÄR MYROR, GRUPPDYNAMIK OCH ALFAHONOR FÅR BREDA UT SIG I NORRLANDS INLAND.

Av REBECCA JARDSDOTTER Foto SOFIA RUNARSDOTTER

Bakom Annika Norlin är olika ting uppspikade på den gula väggen. En plansch från första Säkert!-skivan, som kom ut 2007, där hon sitter och fiskar på en släktings brygga. En kvällstidnings löpsedel som storstilat proklamerar att Norlin lyser starkast på Yran, och syftar till den festival hennes hemstad är så känd för. Och så några barnbilder på henne och hennes syster, bredvid New kids on the blocks skiva No more games (som Annika tillskriver adjektivet ”episk”).

– Obs, obs! Det är inte jag som har inrett här! Det är mina föräldrar! skrattar Annika när hon vänt sig om för att studera samlingen bakom henne, i barndomshemmet i Östersund.

Hade Norlins alla kulturella prestationer placerats inuti det där gula rummet, hade all fri yta snabbt försvunnit. Från golv till tak. Sedan början av 00-talet har hon skrivit, spelat och sjungit. Under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! har Norlin blivit en ledstjärna för svensk indiepop. Det första albumet i eget namn, Mentor, kom ut förra året. Hennes senaste musikprojekt stavas Flyttblock, en EP där hon ihop med dirigenten och kompositören Jonas Nydesjö och Gävle Symfoniorkester både spelat in nya låtar och placerat Säkert!-klassiker i ett nytt, klassiskt ljus.

Säkerligen står ett färgstarkt bokomslag i en av hyllorna i det gula rummet, nött i hörnen, läst från pärm till pärm. För under 2020 öppnades en ny kulturell port i den värld som är Annika Norlin – den skönlitterära. Hennes debutbok, novellsamlingen Jag ser allt du gör, lanserades, lästes och älskades. Fullkomligt slukades, hyllades och prisades. Och nu kan en ny titel placeras tätt intill den första: Norlins debutroman, Stacken.

– Alltså … Man blir ju så jäkla trött av bara tanken på att skriva en hel bok?! säger Annika och vilar hakan mot handen. Hon garvar.

– Jag tänker att skrivandet måste vara som att bygga ett hus, att, ja, nu spikar vi en planka. Och så en till. Och en till. Jag fick utgå från att bara jag börjar skriva, utan att sätta direkta mål eller gränser, så blir det säkert någonting.

Och det blev det.

– Ja. Det blev ju det.

Inspirationen till boken tog på ett sätt fart genom svartmyror. Annikas hus invaderades av dem, och hon kunde inte göra annat än att (efter vredesutbrotten) läsa på om krypen.

– Jag insåg hur vi människor ser på djur, exempelvis myror, och säger ”så här fungerar det i en myrstack, alla myror har tydlig

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar