Talang, vilja och hårt, målmedvetet arbete har säkrat Farnaz Arbabis plats på landets stora scener. Damernas Värld möter regissören och ledaren som aldrig väjer för mörkret, men alltid lyfter fram ljuset.
Av Sofie Zettergren Bonnevier Foto Weronika Bela, Mats Bäcker
TEATERCHEFEN FARNAZ ARBABI
Hon bjöd in allvaret i det glättiga musikalformatet i Cabaret på Dramatens stora scen häromåret. På samma sätt som hon bjudit in det lekfulla mitt i det svarta allvaret på teaterscener i snart 20 år. Regissören Farnaz Arbabi har med lika delar humor och svärta gjort teater av allt ifrån Jonas Hassen Khemiris romaner till den älskade klassikern Angels in America (pjäserna kom 1991 och -92, tv-serien kom 2003). Men det är framför allt som konstnärlig ledare för Unga Klara – Sveriges nationella scen för barn och ungdomar – som Farnaz Arbabi i dag formar framtiden med sin regipinne.
Vi ses på Farnaz kontor i södra Stockholm, en lokal som hon delar med en rad andra kreatörer, bland andra en koreograf. Det är i hens rymliga rum, med plats för dans, som vi slår oss ner.
Farnaz är mitt uppe i arbetet med att regissera de sista föreställningarna av pjäsen Brinn på Unga Klara, en historia om två tonårstjejer på ett slutet boende och deras lika nära som destruktiva vänskap – och bollar parallellt sitt nästa stora projekt, som vi ska återkomma till.
Trots att allvaret alltid är närvarande i Farnaz konstnärliga arbete, med teman som rasism, förtryck och 1980-talets aids-epidemi, ger hon inte intryck av att vara en särskilt tungsint person. Hon skrattar ofta och har ett påtagligt ödmjukt och avväpnande sätt. Faktum är att det var det ogenomträngliga allvaret som skrämde bort henne från skådespelaryrket en gång i tiden.
– Till en början ville jag bli skådespelare, men när mina vänner började söka till scenskolor blev jag tveksam. Som skådespelare gillade jag leken och förställningen, men nu var det som att jag skulle visa äkta känslor, säger hon och fortsätter:
– Jag tyckte om att spela lite groteskt och överdrivet och göra karaktärer som låg långt ifrån mig själv. Att vara den som visade upp djupa känslor inför andra var jag inte bekväm med, förklarar hon.
Men även om Farnaz hade spelat teater ända sedan hennes pappa anmälde sin då åttaåriga dotter till Kulturskolan i Husby på 1980-talet (”Efter första gången vägrade jag gå tillbaka, men pappa övertalade mig – andra gången blev jag hooked”) var hon fast i tanken på att det är skådespelare man blir om man ska
