I takt med modet

1 min läsning

Daniel Lindström om hiphopen som moderörelse.

Daniel Lindström, brand manager och modechef, Café Magazine

Den 11 augusti, samma dag som den här tidningen kommer ut, fyller hiphopen 50 år. Vi är årsbarn från 1973. En svindlande tanke, att vara lika gammal som den mest kraftfulla kulturrörelsen i vår generation.

Hiphopen föds i ett hyreshus på Sedgwick Avenue i Bronx där den 18-årige Clive Campbell (DJ Kool Herc) arrangerar en skolfest tillsammans med sin yngre syster Cindy. Vänner och grannar dansar till de välbekanta rytmerna från artister som James Brown, Aretha Franklin och The Meters. Det nya är att Clive använder två skivspelare och två exemplar av samma vinylskiva, han loopar trumpartierna, scratchar, och skapar ett eget sound.

Jag växte upp i Östersund, ungefär så långt ifrån Bronx som man kan komma, och nåddes inte av svart musik förrän långt senare. För mig och mina kamrater handlade det mest om att välja ett av de två läger som då existerade – synth eller hårdrock. Jag bodde i ett välmående villaområde där barnen var hela, rena och väluppfostrade. Jag blev således synthare och gick omkring i min morfars tjocka ullkostym, hade en kortklippt frisyr och Duran Duran-badges på ryggsäcken. Allt för att särskilja mig från de smutsiga och långhåriga hårdrockarna.

Det dröjde till 1991 innan hiphopen kom in mitt liv och minnet från ögonblicket är starkt. Jag hade börjat skriva om musik i lokaltidningen Östersunds-Posten när jag gick i gymnasiet och fick recensera en skiva i veckan på nöjessidorna. En dag låg Cypress Hill debutalbum på redaktionen och uppgiften gick till mig eftersom ingen annan av skribenterna hade hört talas om gruppen eller var det minsta intresserad av rapmusik. Jag är tacksam

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar