Good nevs …

2 min läsning

Alrik Söderlind Chefredaktör

DET VAR EN STRÅLANDE DAG I TROLLHÄTTAN trots att solen inte lyste och allt förmodligen var över. Faktiskt en av de bästa.

Två dagar tidigare hade företaget Nevs satts på paus. Det som är kvar efter biltillverkaren Saab, som visade sin första bil 1947, är 20 personer, en bilfabrik och två konkreta projekt.

Och – viktigast av allt – den fantastiska ”Saab/Nevs-andan” lever. Det är den finaste och bästa livsinställning jag känner till. Den som smittats har ett mycket bättre liv framför sig, vad som än händer. Jag ska strax försöka förklara vad den ”är” och berätta om de två projekten som kanske, kanske …

Framför oss stod den tekniskt mest avancerade bilen som byggts i fabriken på Stallbacka. Om man så vill resultatet av all nedärvd teknikpassion och formgivarglädje, som utvecklats under alla dessa år.

Alla normalt funtade människor hade förmodligen krypit ner under täcket för att gråta och vänta ut snögloppet, eller förbannat alltings orättvisa.

Andra hade kanske supit skallen av sig på en sunkig bar och frossat i sin tappade sug. Skyllt på allt och alla.

Men inte Nevs-gänget som vi träffar, alla uppsagda, men uppspelta och seriöst engagerade i att äntligen få visa världen vad man har lyckats bygga: En i dagsläget dödsdömd bil kallad Emily som utan tvekan skulle kunna ta upp kampen med vilken hypermodern elbil som helst. Trollhättans svar på Tesla, eller varför inte Trollhätta-Taycan?

Vad sägs om en motor i varje hjul, 800-voltssystem, 100 mils räckvidd, induktionsladdning, unikt stora utrymmen, 0–100 km/h på 3,2 sekunder och vägegenskaper som ingen annan serietillverkad personbil kan matcha?

Det låter för bra för att vara sant. Men det är sant. Och denna snygga och bekväma bil med många designreferenser till Saab – det är mina åsikter och till skillnad från allt det andra jag räknade upp ingen absolut sanning – formgavs, konstruerades, byggdes och utprovades på nio månader. I stort färdig för serieproduktion.

Det är Saabandan – Nevsandan. Att kunna göra fantastiskt mycket av nästan ingenting. Vi befann oss alltså mycket tydligt i Trollhätteland. Där bor en livsvishet, som vi andra dödliga har mycket att lära av.

Förmågan att se ljuset i springan under den stängda dörren. Det gäller bara att lista ut hur man ska öppna den. Att inte ge upp, för att ge upp betyder att man slutar när det fortfarande finns en chans. Att sluta när det definitivt är över är en helt annan sak. Men gränsen för när det är över ligger inte på samma ställe i Trollhät

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar